Jag kallar åter igen Sverige för hemma efter sex månader på andra sidan jorden. Livet som PMU-praktikant i Zimbabwe, hur ska jag kunna sammanfatta det? Jag vet inte riktigt var jag ska börja eller var jag ska sluta. Eller vilka av alla upplevelser och människor jag ska välja att berätta om. Men jag ska ändå försöka ge er en liten inblick i hur livet i Zimbabwe har varit.
Jag har bott i ett land där jag gjorde klassresor varje dag. En söndag börjar jag min dag hemma i mitt medelklassområde. Det finns TV, stora soffor och mat på bordet varje dag, men elen och vattnet kommer och går. Vi sätter oss i bilen och passerar ett av de rikaste områdena i huvudstaden Harare. Husen är stora, staketen höga och bilarna dyra. Någon kilometer därifrån svänger vi av ifrån den stora vägen. Från ingenstans skiftar miljön vi befinner oss i. Den breda asfaltsvägen byts mot en gropig grusväg. De exklusiva villorna byts mot simpla tegelhus, gemensamma toaletter och väldigt enkla livsförhållanden. Jag får en liten klump i magen över dessa klasskillnader. Men jag känner också en tacksamhet. Jag tacksam att jag inte har blivit avtrubbad utan att dessa klassresor fortfarande berör mig efter sex månader.
Världen är orättvis. Det är allmänt känt och det behövs inget geni för att lista ut det. Och vi föds in i världen med helt olika förutsättningar. Som västlänning anses jag dessutom ha dragit vinstlotten på livets lotteri. Hur man nu mäter det?
Jag kan inte göra annat än att konstatera att jag inte är den gamle mannen som måste ta sin hacka över axeln och halta bort till den lilla åkerplätten varenda morgon. Jag är inte kvinnan med barnet på ryggen som sitter i samma gatuhörn varje dag och försöker få sina tomater sålda. Jag är inte heller taxichauffören som har 24/7-service för att ha råd att försörja familjen. Och min familj har inte slitits sönder av varken den världsomfattande hiv-pandemin eller den ekonomiska krisen som drabbade Zimbabwe för ett par år sedan.
Mitt i allt detta gnager frågan i mig: Jag är inte någon av dessa människor. Men vem är jag? Vem är jag att ha rätt till pengar? Makt? Kunskap? Jag kan bara åter igen konstatera att världen är orättvis.
Det här halvåret har tagit mig till platser jag aldrig hade trott att jag skulle besöka. Så långt ut på Zimbabwes landsbygd att vi var tvungna att gå sista biten, till svenska ambassadens lucia-fest, till Harares fattigaste förorter och hem till människor som jag inte känner men som ändå öppnat upp sina hem för mig. Jag har fått lära känna fantastiska människor – vi har bakat chokladbollar och kladdkaka, firat svensk-zimbabwisk jul och pratat om kulturskillnader. Det bästa av allt är att vi har skrattat väldigt gott tillsammans.
Bakom mig lämnar jag också det fascinerande i att uppleva en helt annan kultur. Jag har dagligen sett människor som bär stora resväskor eller tunga vattenhinkar på huvudet och samtidigt burit sina barn på ryggen. Jag kommer sakna lastbilsflak fyllda till bredden med människor och alla liftarna vid vägkanten. Bussen kommer att avgå en exakt tid och inte när den är full. Inga försäljare av dagstidningar eller sopkvastar kommer att kryssa vågat mellan bilarna vid trafikljusen. Jag lämnar ett samhälle av vad jag ibland anser är ineffektivitet men också en rofylld o-stressighet. Alla de där små vardagliga sakerna som bidrar till att skapa ett helt annat samhälle än det svenska jag brukade vara van vid.
Det här var mitt försök att summera ett halvårs upplevelser i ett endaste blogginlägg. Och sammanfattningsvis kan jag bara säga att jag är tacksam. Tacksam för alla människor jag har mött och fått äran att lära känna. Tacksam över alla platser jag har fått förmånen att besöka. Tacksam över alla upplevelser jag tar med mig hem. Nu är det upp till mig att välja hur jag vill att alla dessa upplevelser ska få påverka mig och mitt liv. Jag har svårt att se att detta halvår inte kommer att påverka mig resten av mitt liv. Det är jag tacksam över.
