Zimbabewwe

Sitter och väntar på kontoret på att få bjuda vår handledare plus eventuellt en kollega på middag som tack för det här halvåret. Jag tycker det är svårt att hitta på hejdå-presenter till de här men mat går alltid hem. Alltid. Och såklart är tiden för middagen ytterst oklar. När de är klara därborta i det andra rummet skulle jag gissa. När det nu kan vara.

På kontoret bredvid har precis ett gäng stämt upp i bön och flerstämmig lovsång. Vackert och helt normalt, ingen som lyfter på ögonbrynet över det inte. Och jag njuter.

Lite så kan livet i Harare se ut.